Jag har en sådan himla stor längtan efter ett barn, tror inte att det är många som förstår det. Jag slutade med p-piller när jag var 19, så i nästan 6 år har jag inte haft något skydd. Men ingenting.. Inte ens ett tecken på att få ett litet knytte. Inte för att jag hade velat ha det med någon av mina ex-pojkvänner, men ändå. Tur i oturen kanske. Jag & Janne vill ha barn, det har nog de flesta av er räknat ut (fastän jag inte vet vilka ni är som läser, för ingen kommenterar ju, förutom en nära vän jag vet då.) och det känns som att det är hopplöst. Ni kommer tycka jag är impulsiv & allting, men för mig börjar ett förhållande snabbt och blir seriöst nästan direkt om allting klaffar. Många vill ju vänta hur länge som helst, men inte jag. Jag vill veta det ganska omgående om förhållandet är seriöst, annars lägger jag inte ned tid & energi på det.

Jag är så himla skör idag, känns som det mesta går emot mig just nu & jag vet att det mestadels beror på att jag tror till 100% att det är något fel på mig när det gäller fertiliteten, eller hur man säger. Jag dricker inte ens längre, trots att det var ett av mina 'måsten' i höstas för att träffa folk och så. Har dragit mig tillbaka för att tankarna sitter i hjärnan hela tiden. Folk kan säga till mig att det inte är något fel, men det är ju bara jag som vet och som känner inuti mig att det ÄR det. Vad ska jag göra om jag inte kan få barn? Om det är något såpass allvarligt fel att jag inte kan bli gravid eller bära ett barn? Jag lever för att skaffa familj med mitt livs kärlek. Jag vill inte adoptera.. Jag vill ha ett barn som är mitt, som jag har burit på, som Janne är far till, som jag fött.

Alla tankar som är inom mig är sådant som jag fightas med dagligen, det känns som jag aldrig kommer bli av med dem.

Skulle ju kanske åkt till storasyster i helgen & hälsat på, så Janne fick träffa någon ur min familj. Men nepp, de hade inte tid.. Precis som förra helgen och gången innan det också. Känns som det inte är någon idé att försöka ibland. Jag älskar min syster, men det känns som de aldrig har tid. Jag förstår ju att det kan hända någon gång då & då att man inte har tid, men varenda gång jag frågat så går det inte.. Barn kan vara krävande och om man har dem ute på olika aktiviteter så är det klart att man inte har tid jämt, men någon gång. Inte ens det.. Jag saknar dem, men det är ingen idé att ens fråga längre för jag vet ändå svaret.